3. Konsten att försona med sitt förflutna

Jag vet inte hur det är med dig, men det finns många därute som går runt med ilska, irritation och sorg. Känslor som sitter i pga missförstånd, minnen eller gräl och osämja. Något som sitter i och som vi minns från förr. Det behöver inte vara så länge sedan. Kanske till och med bara någon timme sedan. Jag pratar om de där små grälen. När vi inte är överens, går en egen väg i tanken och helt enkelt vägrar att acceptera den andres olikhet i jämförelse med vårt eget. Alltså, att man blir osams eftersom man tycker olika. Det upstår ofta gräl och irritation som kan sitta i så länge att man aldrig kommer prata med varandra igen.

Det hela kommer rinna ut som smärtsamma minnen som kommer följa med. Vi kommer inte glömma. Och vad som värre är, och det är hit jag vill komma. Det är att ingen vill ta första steget till försoning. Och allt kan handla om något litet. Materiellt. En sak. En lpng livsrelation som bara försvinner på grund av en liten sak, något som någon har hört, gjort eller sagt. Det kan vara en liten miss i kommunikationen. Det finns så många små faktorer som helt enkelt kan förstöra en familj. Och varför? För att vi alla är olika, tycker olika, tänker olika och helt enkelt aldrig kommer tänka eller vara lika. Alla anser att den andre ska ta steget för att återvända till en relation. En försoning som ligger närmare än ett telefonsamtal bort. Ett litet ord är det enda som hindrar, men stoltheten hos människan, hedern har satt låset.

Hur kan man återuppta en relation, en vänskap av kärlek och accept? Minnen finns, det kommer dom alltid att göra. Men hur tar man sig igenom den, lär sig leva med olikheten och ser varandra för de dom är – familj, vänner, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar. Bästa vänner glider från varandra. Par separerar. Syskon tappar kontakten. Föräldrar och barn förlorar varandra.

Låt mig få berätta en liten historia:

En mor gjorde tillsammans med sin son ett stort misstag. Dom förlorade kontakten med varandra på grund av en miss i kommunikationen. Ett litet missförstånd förstörde deras relation, och efter 3 år hade dom fortfarande inte pratat med varandra. Modern hade sedan ett tag blivit sjuk och var nu helt ensam. Hennes enda son som var hennes ögonsten hade hon tappat kontakten med. Han ville inte prata med henne, och hon ville inte prata med honom. Och när man frågar henne varför, så berättar hon om ett gräl som gjort att dom har glidit isär, och att hon inte ville prata med honom, om inte han bad om ursäkt först.

Frågar man om det inte vore en bra idé om inte hon kunde ta första steget, så kommer en ett humör möta en, som inte är det trevligaste. Människans personlighet i ett sådant läge är lite av en försvarsmekanism. Även om båda anser sig ha rätt, eller faktiskt har rätt, så behöver ingen ha fel. Saken är den att vi alla uppfattar händelser på olika sätt på grund av våra livshändelser och erfarenheter. Att man själv har rätt i sin mening, betyder inte per automatik att den andre inte kan ha rätt samtidigt.

I ett sånt läge, då ingen vill prata med den andre, så kan man likna med en situation då man väljer att dö snarare än att åter få kontakten med sin förälder/sitt barn. I historien är dessa två så irriterade på varandra att dom hellre dör än att återfå kontakten med sin familj. Detta kan ta många år innan någon tar steget. All den sorg och ledsamhet som byggs på under tiden blir en sådan börda på bådas axlar att den kommer tynga en så länge, och skapa en sådan stress och press så man kan bli sjuk på flera sätt. Något som kärlekens återförenande kan råda bot på. Allt sitter i stoltheten och i förmågan att använda kärlek och försoning.

Modern tar efter en del lirkande åter kontakt med sin son efter 3-4 år, och blir förvånad. Sonen ber om ursäkt och är otroligt glad över samtalet. Precis som i de flesta fall, blir det en sådan glädje när någon väljer att sträcka ut sin hand. Alla vinner på detta. Det finns inga förluster.

Det är när vi håller fast vid våra förluster som vi skapar vrede och illska, som därpå skapar stress och irritation. Ståndpunkten att inte vilja ta första steget är inte lycka. Ståndpunkten är inte det viktiga i problemet. Det viktigaste i livet är väl ändå lyckan, att få känna sig älskad och lycklig? Som sagt. Att du har rätt, betyder inte per automatiskt att den andra har fel. Försoning är viktig, det lättar hos alla parter, och det kommer gå bra.

Vill man bli av med en del stress i vardagen – se till att lära sig försoningens konst. Det handlar inte om att ”ge sig”. Det handlar om att möta förlusten och försonas – att ”sträcka ut sin hand mot en saknad”.

Försök att se att fler kan ha rätt. Småsaker som annars växer och blir stora problem bör hanteras innan de blir överväldigande. Det blir bara jobbigare för en själv, och kan innebära en stressirritation där man blir för stolt och osäker för att ens vilja se varandra i ögonen.

Tar man till sig ödmjukheten över sig själv och ser det man missat, så kommer det gå lättare. Att försonas, släpper en stor sten från ens bröst. Och när man väl har sträckt ut handen, så kommer resten av sig själv. Man får uppleva en tillfredsställelse när vreden släpper.

Du kommer märka att personer runtom dig kommer se glädjen hos dig om du visar välvilja och ödmjukhet. Dom kommer även börja visa det gentemot dig.

Nu kommer kanske inte alla visa samma vilja som en själv. Men det är inte hela världen. Om en börjar, så kommer fler fortsätta. Lycka smittar av sig. Och det är väl ändå det som är det viktigaste i livet.