9. Den tysta hejaklacken

Ni har garanterat varit med om den. Varje gång man skriver ett inlägg på sociala medier. Varje gång man delar med sig av något. Man uppdaterar, man väntar på den där lilla indikeringen. Det där hjärtat eller tummen upp. Alla gillar. Men få säger något. Få visar verkligen vad de verkligen tycker om det de precis har sett eller läst.

Men frågan är, om de verkligen har läst det man har delat. Har de verkligen klickat på gillaknappen för att de verkligen gillar det, eller är det för att inte såra den som har delat inlägget, för att inte såra författaren av texten?

Jag ser sociala medier som en språngbräda in i ensamheten, lite som asociala medier. Missförstå mig inte nu. Sociala medier har skapat många språngbrädor till det sociala med, öppnat dörrar för många människor och även fått många att finna kärleken.

Samtidigt har vi de ensamma, som blivit ännu mer ensamma. De som får känslan av ett socialt sammanhang, dela och gilla. Att få den där känslan, att man fortfarande är ensam, så fort man lägger ifrån sig telefonen, stänger av datorn eller bara loggar ut. För många innebär sociala medier en falsk trygghet, en falsk känsla av lycka. Att tillfälligt känna lycka en stund, för att någon har ägnat någon sekund åt att dela det där lilla hjärtat, eller tummen på ett inlägg. Men så fort man har kopplat ut sig, så finns den inte. Den existerar bara här och nu. Och den försvinner i dunklet av flödet.

När känslan av en varm kram, ett leende, en fika eller bio med en vän, syster, bror eller föräldrar betyder så mycket mer, skänker så mycket mer värme och delar en så mycket större känsla för det där hjärtat. För, inte kan du väl neka min känsla, min kommentar och mitt påstående, att hjärtat blir så mycket större med sociala kontakter, utanför skärmen? Rätta mig om jag har fel, men visst är en varm kram så mycket mysigare, än att få en tumme upp på sociala medier?

Dela gärna vidare detta, om du känner att det kan öppna en liten tanke hos någon.

Wilhelmina Rudin