Kommer du känna frid i jul?

Något många kommer känna av, och framförallt när vi nu närmar oss jul, och aggression gentemot andra, vänner, familj, släkt eller närmaste kära. Men måste det verkligen vara så?

Vi bär på minnen, vår historia tillsammans – både glädje och sorg. Och något många tyvärr går och bär på i många år, och tyvärr resten av livet, är den illska, den sorg och längtan som finns efter de nära man någon gång haft något gräl med. Minnen som faktiskt inte måste leva kvar och gnaga inom oss. Dessa minnen kan man tillsammans vända till glädje, för du måste väl ändå hålla med att glädje är bättre och känns mer underbart i hjärta och själ. Eller hur?

Det som är svårast i ett sådant dilemma, är väl ändå att ta första steget till försoning. Men vad är egentligen svårt med att ta steget? Och vad är det för något som egentligen är värt att bära vidare på? Vi verkar alla vilja att den andra aska ta steget, men alla är för stolta för att göra det. Sen går alla in till tidens ände med ett sår som aldrig får läka. Det enda som hjälper i ett kärleksförfall är ändå kärleken.

Hur vore det om en länge förlorad kärlek till sin förälder, syskon eller barn började gro igen. För du måste väl ändå erkänna, att det känns bättre med kärlek, än hat och aggression.

Detta funkar inte för alla tyvärr. Många relationer är så förgiftade i grunden, och man mår då bäst av att gå vidare. 

Till glädjen i en relation, kan det faktiskt vara så att den andra personen längtar, men inte vågar. Tänk dig vilken glädje för er båda, om du själv skulle ta styrkan, och i kanske ett fall, låta stoltheten falla av.

 Sträck ut en hand, det vinner alla på.

För, när vi håller fast vid vår vrede, illska och hat, så tenderar vi att låta småsaker bli stora problem. Och ju längre vi väntar, desto större tror vi dessa blir. Vi blir stolt är och stoltaste, och ser allt som den andres fel och problem. Men är det ändå inte en falsk illska, och vad är det egentligen att vara stolt över? Hat över en annan person? Illska och beslutet att bryta en kontakt med någon vi älskar?

Känner man att man vill ha lite mer frid i livet, så måste man väl ändå neutralisera de negativa känslorna i livet. Håller du inte med? Måste man alltid ha rätt, och måste en relation förstöras för att vi ska stå rakryggade? Är man inte mer rakryggad om man kan acceptera varandras olikheter och åsikter? Är vi inte lyckligare tillsammans, än arga på varsitt håll? 

Något du kommer märka, är att relationerna blir varmare. Om vi alla kan acceptera varandra, så behöver ingen  strida om vem som har rätt eller fel. Och  är det inte bättre att skratta tillsammans, än var och en på varsitt håll, emot varandra. Jag tror inte att den sanna glädjen är skadeglädje. Jag är övertygad om att den sanna glädjen är en glädje vi bär tillsammans. 

Känns det igen, och håller ni med?

Wilhelmina Rudin

Dela gärna med er och sprid glädjen och budskapet.