Vad spelar generna för roll i det här?

Vad har nu generna för plats i spelet? Vissa har en större medfödd styrka att stå emot stress, andra är mer sårbara. Men i det stora hela handlar allt egentligen bara om att vänja sig och lära sig hantera situationerna. En sårbarhet är just bara det. En sårbarhet. Det finns mycket inom det medfödda som spelar en roll i hur man hanterar stressen, men man blir inte garanterad fri från ohälsa bara för det. Vi har mycket att lära oss kring vår miljö, vårt liv och leverne för att kunna hantera stressen på vår egen individuella nivå. Ingen av oss lever likadant, vi har om sagt olika erfarenheter och känslor, samt allt annat som med ligger för oss individuellt med diagnoser, omgivning, vanor, kost etc. Allt spelar en viss roll i ditt liv och hur du hanterar stressen.

När det gäller stress, så är det väldigt lätt att åter hamna i samma stressade knsla man redan varit i en gång tidigare. Det är alltså lätt att ”gå in i väggen” om man redan har varit där en gång tidigare.

Att vi reagerar olika på stress känner vi till sedan länge. Likaså att vi har gener som gör att vi kan stressa upp fortare, har vi även gener som gör att vi lättare kan lära oss ragera på det som hotar oss. Har man inte, eller mindre, av den genen som hjälper oss att lära av stressen tillräckligt bra, så är det större risk att man har lättare att påverkas negativt av stresen, och alltså lättare att ”gå in i väggen”.

Vi märker ofta på folk i trafiken, att generna med ”antistress”inlärning saknas i många fall, och på så sätt även påverkar personernas humör och beteende i trafiken och andra stressande situationer. Har man genen för sårbarhet, så kan det med säkerhet ta längre tid innan man ger sig in i samma situation igen, eller att man inte är på det bästa humöret nästa gång.

Våra beteenden och känslor

Ofta talar vi om för våra barn att ”lugna ner sig”. Barnen lär sig i vissa fall, med andras reaktioner, vad som är ok och inte i sitt beteende. Mycket av andras bemötanden styr barnens uppväxt och inlärning. Beroende på hur ett bemötande sker, lär vi oss om det faktiskt är okej elelr inte att visa känslor. Många känner säkert igen uttryck som ”Sluta lipa”, ”Lipsill” eller annat nedvärderande när det gäller ens känslor. Många lär sig att trycka undan sina känslor, och bär på dessa under många år framöver. En del lyckas släppa dessa med tiden medan andra inte lyckas med det alls.

Principen med att stänga av och ”lagra” känslorna, skjuta undan och trycka bort, handlar i största sannolikhet om överlevnad för barnen. Vi vill bli accepterade, vilket gör att detta blir nödvändigt för att gå vidare och/eller komma tillbaka. Ingen vill vara svag inför andra.

Vi är även mer eller mindre beroende av de som tar hand om oss, våra föräldrar eller andra vårdnadshavare som har hand om oss. Många av de överlevnadsstrategier vi, i vår barndom, har lärt oss, kan faktiskt ställa till problem för oss senare i livet. Självkritik, stress, kroniska sjukdomar etc. Många av de problem vi bygger upp inom oss, skapar en inre mur som inte släpper ut det vi har lagrat under så många år. Depression är något som är väldigt vanligt i dagens samhälle.

Samhället har även en stor del i vad som skapar oss, både som vuxna och barn. Media, kompisar, skola, omgivning, familj och släkt. Vi förväntas följa vissa riktllinjer för vad som är okej, och för vad som är ”normalt”. Det individuella ses ofta inte som något som ska finnas, även om så många tycker att man ska ”följa sitt hjärta”. Om man inte gör det man ska för att verka duktig, framgångsrik och snäll, så räknas man lätt ut utanför gänget. Om man dessutom inte har energi, och inte orkar följa med strömmen, så faller man lätt bort.

Man väntas ha en klar överskottsenergi, finnas till för alla och göra allt andra ber om. Annars är man ”inte ens kompis” eller liknande. Som vuxen följs samma mönster. Om dessa kriterier inte följs, så är man ingen bra vän som andra vill vara med. Kompisarna slutar höra av sig, jobbet slutar fråga om en vill jobba extra. Man får negativa blickar på sig och till slut är man ensam kvar.

Situationer som dessa är ett stort nederlag för de yngre. Vi vill alla tillhöra någon gemenskap. Vi vill vara en del av gänget. Att bli ensam kvar och utfryst skapar stora knslor av saknad och ensamhet hos vem som helst, vilket även är en stor inkörsport till depression.

Om artikeln känns intresssant, är ni mer än välkomna att dela vidare den.

/Wilhelmina Rudin